söndag 26 maj 2013

Speglar, frågor och fullmånen vid samhain

Rollperson: Vana Maier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft

Kommentar: En play-by-mail session om hur det går när man stoppar in fingrarna i det metafysiska vägguttaget - illa! (Anm: Ols är SL och outtröttlig drivkraft bakom den trettonåriga Darkside Berlin-kampanjen. Andreas är spelaren bakom Misha, Vladimir Avdeishnikov gruppens grinige läkare.)



> Vad skall vi förresten ha dem till? Varför dör vi om de inte
> överlever
> den kommande fullmånen/torsdagen? Vet vi det än? Det skulle
> kanske
> underlätta vidlivhållandet om vi visste?


Vana letar upp ett bekvämt, lite avskilt ställe i videobutiken och plockar fram den runda toalettspegeln ur sin tygväska. Hon hade hellre velat haft en kopp te så väl för att hon är mer bekväm med teblad som redskap för det hon nu skall försöka göra som för att det just nu vore hemsk gott med en kopp te. Nu har hon inget te och efter att ha hört Jacobs tysta varning om vem, eller snarare vad videobutiksföreståndaren är så vågar hon inte riktigt utmana ödet genom att fråga. Det är dessutom för sent och hon är för trött för att orka bråka. Spegeln får helt enkelt duga. Vana sätter sig tillrätta på golvet bakom pärldraperiet, vars syfte är att dölja de utfläkta kvinnorna från porrfilmernas färgglada fodral, där de står på sina hyllor längs väggarna i den lilla alkoven. Hon tar av sig sin romska sjal och breder ut den på golvet framför sig. Hon plockar fram ett stearinljus, en tändare och sin svarta kajalpenna. Hon kikar försiktigt ut genom pärldraperiet för att kontrollera att uppmärksamheten är riktad åt ett annat håll, andas sedan djupt, avslappnade, slappnar av, koncentrerar sig och fokuserar och börjar därefter teckna de nödvändiga symbolerna längs kanten på spegeln. När hon är färdig slappnar hon av, andas djupt, tänder ljuset och fokuserar åter. Tyst för sig själv viskar hon fram sina frågor över sina läppar samtidigt som hon ställer dem i sitt sinne. Djupt och ordlöst skickar hon ut sin undran i natten ned i spegeln. Vilka är dom? Varför är Angelo, Igor och fader Dumitrie viktiga? Vilken är deras roll? Spegel visa mig varför de är viktiga. Vilka vill skada dem? Varför? Spegel visa mig vem som vill dem illa. Månen vid samhain, varför är den viktig för oss just nu? Vilken roll spelar månen? Spegel visa mig varför samhain månen kan bli vår död i år...

Lördagen 040508
--------Från Ols 040510--------
"Ljuslågan fladdrar till och vana blir plötsligt varse om att hon inte är ensam i rummet, om det nu går att kalla den lilla skrubben med anslutande gångar för rum. Ingen gestalt kan emellertid anas längre bort mellan de till synes oändliga hyllorna, och uppmärksamheten återvänder med ens mot spegeln när det tycks som att en rörelse kommer därifrån snarare än från omgivningen. Delar av ytan ligger i skugga, då stearinljuset inte förmår jaga iväg denna tunga natts mörker. Kanske är det ett ansikte hon skymtar där. Ögon som betraktar henne med illvilja. Trots att händerna skälver av rädsla vågar hon inte titta bort från gestalten i spegeln, och inte heller kan hon förmå sig att vrida den lite så att ljuset skulle lysa upp den mörka gestalten. Hon förstår med ens att svaret på hennes frågor inte finns att hämta i den avgrund som nu långsamt kan anas i spegeln, utan att hon borde ha vänt sig direkt till de tre personerna. Rört vid dem. Istället dras hon nu allt djupare ner i den bottenlösa avgrunden, och en stilla undran över huruvida hennes kropp sitter kvar bland raderna av porrfilmer skingras snart av hennes panik över vad som kan tänkas vänta henne. Gestalter tycks röra sig runt henne, men det enda hon kan höra är sin egen puls som slår likt hammarslag i hennes öron. Ner, allt längre ner, tvingas hon av en vilja hon inte kan sätta ett namn på. Stänk av rött har nu blandats med den kalla vind som blåser genom hennes klädsel, får det att isa i hennes fingrar."

"Där i mörkret kan hon ana stjärnorna, och med ens vet hon att mörkmånen inte är av betydelse, även om dess krafter skulle kunna hjälpa dem om nöden kräver. Josef muttrade någonting om att han såg stjärnor. Säkert var det samma som hon ser nu, och färgades de av blod förstår hon att han inte ville prata om det. Någonstans inom sig kan hon ana stjärnornas innebörd från böcker hon läst, men alla minnen tycks ha sjunkit in i ett töcken. Blod kan rena lika mycket som det kan sätta spår. De tre har det gemensamt att de inte hittills bejakat sitt blod. Förutsatt att de faktiskt känner till att de skiljer sig från andra genom det. Stjärnornas gnistrande sken får det att värka i ögonen. Genom ögon tunga av tårar ser hon sig, omgiven av gestalter som förefaller vara en del av avgrunden. Hon undrar aldrig vad det här kan vara för en plats. Kanske är det bäst så. Tre dagar när slöjan är som tunnast och hon väntade tills sista kvällen innan hon gjorde det här. Innerligt hoppas hon att det inte redan är försent. De tre måste leva nästa kväll, och det finns ännu många hot som kan tillintetgöra de bästa intentioner. Första väntar utanför på gatan, men resten är inte långt borta. Hon vet det nu. I hennes söndertrasade medvetande blir allt med ens helt klart. Att de andra inte ser det kan hon inte förstå."

"Hur länge hon suttit där i det röda skenet från lamporna ovanför vet hon inte, för stearinljuset har någon gång vält och bränt hennes ena ankel innan stearinen runnit ut över såväl benet som golvet. I sina händer håller hon det som finns kvar av spegeln, för resten ligger i skärvor omkring henne. Blod färgar hennes händer, där de skarpa kanterna skurit in i dem, och återigen domnar hennes sinnen till av den tunga lukten. Mer blod rinner från hennes näsa och hon kan känna hur det är klibbigt mellan hennes lår. Hennes hår är svettigt på ett sätt hon inte upplevt ens efter timtals dansande, och hänger trassligt ner över hennes krampaktiga gestalt där den nästan förefaller vara kastad till golvet. Andningarna är föga mer än rosslingar, och de ekar i hennes öron på ett sätt som gör att hon inte kan höra ljudet av de andras röster. Genom en ansträngning lyfts hon från golvet tills hon hålls någorlunda upprätt, för det tjänar ingenting till att ligga där. Hon vet att hon har saker hon måste göra innan det är försent, och tänker inte låta någon komma i vägen för henne. Halsen känns torr, ögonen svider och klibbandet sprider sig ner längs benen. Ingenting är emellertid av betydelse just nu utöver det som väntar henne där ute. Kanske ger hon ifrån sig ett skratt, men för andra skulle det nog ändå bara låta som ett vansinnigt kackel. Men vad vet de egentligen?"
  
------------ Till Ols 040510 ----------- Blod och frågor---------

Först hörs det ett klirr och därefter en duns och  från ett hörn av videobutiken. Ut genom pärldraperiet som döljer alkoven med porrfilmer sträcks en hand, krampaktigt, famlande, sökande likt en drunknade som sjunker i djupet med ännu söker efter något fast att ta tag i till räddning. Handen tillhör Vana. Krypandes tar hon sig ut från båset. Staplandes kommer hon på fötter. Hon tar sig i riktning mot butikens disk, bort mot Igor. Hon lämnar ett spår av blod efter sig på videobutikens golv. Blod droppar från hennes vänstra hand i vilken hon håller något blankt, vasst, blodigt. Blod rinner ur hennes näsa. Håret hänger klibbigt, svettigt mot hennes feberbleka panna. Ögonen, mycket stora, mörka och rädda, är fästa på Igor. Halvvägs framme vid disken stannar hon till, darrande, vacklande och torkar bort blod som runnit ur hennes näsa med baksidan av handen. Hon fortsätter fram till disken, stapplande men med en beslutsamhet som om hennes liv hängde på att hon nådde fram. Framme tar hon tag i disken som för att inte rasa ihop. Så blir hon stående i någon halvsekund, som om hon samlade sig. Hon tar sedan beslutsamt tag i stackars Igors skjortärm och drar i en rörelse hans hand mot sin. Sedan tvekar hon. Vägrar som en häst vid ett svårt hinder. Hennes kropp drar ihop sig som om hon förväntade sig att något skulle göra ont. Så piskar hon sig över det hinder som utgörs av den fara som de sista resterna av hennes förnuft och självbevarelsedrift skriker ut. Hon kniper krampaktigt ihop ögonen och sluter Igors hand i sin. Hon viskar, väser ut något ohörbart och står så darrande, skälvande med Igors hand sluten mellan sina...

-Varför är du så viktig för oss Igor? Hur förnekar du ditt blod? Vem är det som vill dig illa? Visa mig Igor, din roll denna samhain...

----- Från Andreas 040511 ------------- ...en skugga och sedan ...-------

...ett pingalnde så som om någon kommit in i butiken...en lapp på disken vi kassan...mishas skjorta på golvet i ett hörn borta vid "nosferatu"...

--Från Ols 040516----------- Lukten av blod...---

"Kyrkan ligger dunkel endast upplyst av levande ljus i kandelabrar på olika altare, men känslan av obehag kommer inte från skuggorna, för de har alltid känts trygga. Istället är det byggnaden i sig som gör honom illa till mods, och för ett ögonblick känns det som att elden från ett av ljusen vore tillräcklig för att förinta honom. Här finns inte den trygghet som en film kan ge, men en blick på de andravisar att de snarare välkomnar den kusliga stämningen. Prästen ler rentav när han styr stegen mot altaret. I sin hand har han det nu tända rökelsekaret, vars lukt av myrra är tillräcklig för att det ska gå kårar längs ryggraden. Blotta vidrörandet av rökelsekaret vore dödligt. Tanken är irrationell, men inte desto mindre vore det befängt att komma det nära." 

"Ångesten skriker åt honom att fly från den mäktiga kraft som nu har bjudits in i kyrkan. Myrran får det att bränna i lungorna, och den kamp som utspelar sig bland bänkarna hotar att förinta honom lika säkert som elden kring prästens händer. Överallt på hans kropp syns mörka fläckar där blodet har trängt igenom kläderna, men på hans rygg avtecknar sig också rappen efter en piska som slitit sönder tyget. Visst när han fortfarande hämnden mot den andre mannen inom sig som en tjock klump, men inte såhär. Han är inte värdig att skåda den himmelska reningen på det här sättet. Någonting inom honom väcks långsamt till liv. En skräck så fullkomlig att inte ens hans ångest kan hålla den tillbaka. Munnen smakar av aska. Kväljande inser han att lukten av myrran nu också innehåller stanken av bränt blod. Att hans egen kropp är en vämjelse. Ett hån mot de krafter som nu fyller kyrkans alla vrår." 

"Aldrig hade han kunnat tänka sig att rökelsekaret skulle ha den här inverkan på allt i sin närhet. Kanske hade han då inte föreslagit att de skulle ta det. De andra kan möjligen förvänta sig att brinna som martyrer, men inom sig vet han att allt som väntar honom är att fördömas som den motbjudande varelse han är. Ljuset från elden tycks tillräckligt för att bränna hans ögon till rykande aska. Ett eko gör det outhärdligt att lyssna på de stridande. Som om tusentals röster skrek av pina och skräck. På samma fasansfulla sätt som han vet att han själv nu också skriker. Övergiven av allting. Vill bara tillbaka till affären. Kanske se en film. Liksom han alltid tidigare känt sig mindre ensam då. Tystnaden efteråt är nästan mer skrämmande än ljudet av striden bara sekunder tidigare. Så djup är den att den ekar i huvudet. Måste sluta innan det stör någon. Innan någon kommer hit för att se vad som hänt." 

"Inom sig har vana överväldigats av intrycken, och alla försök att stänga synerna ute är förgäves. Dömda att misslyckas. Hon inser allt mer att detta inte är en känsla av vad som hänt. En flyktig syn av någonting som skett. Detta är minnen från någon annans undermedvetna denne försökt förtränga som handlingen i någon av alla de filmer han har sett. Försökt förtränga då det hotar hans existens genom att det ifrågasätter hans ursprung. Tankar han trodde hade bleknat bort, men som nu överväldigar hennes känsliga sinnen. Att ta del av någon annans medvetande skulle nog normalt kunna vara fyllt av tragiska tillkortakommanden, men den ångest som nu nästan får hennes inre att brista är så fruktansvärt mycket tyngre att bära. Hur någon alls kan leva med sådan hopplöshet inom sig är obeskrivbart. Det måste få ett slut. Men det lämnar henne inte. Våndan växer sig allt starkare, men lämnar henne inte."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar