Kampanj:
System: D&D
Kommentar: Att spela en klassisk shaman byggd som en druid i D&D var som att försöka få in en rund pinne i ett fyrkantigt hål, det gick bara inte.
Minnen
Hon kunde känna hans
närvaro bredvid sig där vid elden. Han hade rört något inom henne, något som
hon trott sig stå över. Något som hon vuxit ifrån, något som hon lämnat bakom
sig. Något som hon i själva verket bara stängt in, gömt undan och djupt förnekat.
Något hon trott, nej något hon vetat inte skulle komma att upprepas. I den
långe ljuse mannens skugga fanns minnena av en annan man, i de klarblå ögonen
såg hon sina egna minnen av ett par leende mörka.
Den som valde att bli
stammens kontakt med andevärlden valde oftast att leva ensam. Eller ensam är
väl fel uttryck. Man hade ju stammen kring sig och genom sina kontakter med de
entiteter som oftast var dolda för andra var man sällan eller aldrig ensam.
Dessutom krävde kontakterna med dessa entiteter att den som talade med dem, den
som kunde nå och även ibland påverka dem hade all sin kraft intakt och odelad.
Kraft krävdes för att kunna stå emot deras makt för mäktiga var de nästan
alltid. Att leva som man och kvinna innebar att man delade sin kraft med den
man valde att leva med. Dasina kände själv sångerna och riterna i vilka man
stärkte och sammanfogade de band som knutits då två människor bestämt sig för
att leva tillsammans. Oftast krävdes bara att man fann bandet dem emellan och
stärkte det, eftersom två som funnit varandra spontant knöt ett band emellan
sig. Ibland var det starkare ibland svagare. I riterna gjorde man bandet
synligt och användbart för de båda, åtminstone om de hade förstånd att se och
utnyttja det. När en man sedan avlade ett barn i en kvinna länkade de båda av
en del av sin ande till barnet. De delade av en bit av sin själ och sin kraft
som barnet sedan tog till sig och gjorde till sin och använde som utgångspunkt
för sin egen själ. Detta var någonting helt naturligt, något som hände överallt
i den värld som Gudinnan en gång fött.
Någon som Dasina behövde
däremot all sin kraft själv för att kunna ha tillräckligt med kraft för att
kunna nå in i andevärlden och för att kunna nå Gudinnans skapelse. De kvinnor
och män som levde som hon hade inte råd att dela sin kraft, de måste kunna ha
den där extra reserven för att vara starka nog för att nå över. Visst fanns det
människor med makt som skaffade sig älskare, det fanns dessutom de som hade
lärt sig att kunna utnyttja det band man knöt för att kunna stjäla kraft igenom
från sin älskare eller älskarinna. Dasina visste att det fanns sätt att göra
detta och hon kände dessutom till något även om hon vid ytterst få tillfällen
utnyttjade det och aldrig utan den andres medgivande. Hon trodde sig därför ana
vad det var som Doj hade råkat ut för i metallstaden även om hon fortfarande
stod lite frågande till vad det var för slags varelse som lyckats göra det så
snabbt och så kraftfullt. Visserligen fanns det berättelser om andar som på
detta sätt kunde tömma män och kvinnor på all sin kraft, men det hade hon
hittills tagit för rena rövarhistorier stärkta av tonårspojkars livliga
fantasi.
En person med kraft som
skaffade sig en älskare fick sällan barn. Man såg till att hålla sin själ
intakt och då kunde ett barn inte bli till. Eller så var det så att det sällan
fanns kraft över till ett barn och således kunde ett inte heller födas. Om ett
barn dog kunde även föräldrarna om de så önskade ta tillbaka sin kraft från det
döda barnet. Det tillhörde dock undantagen att någon gjorde detta och då det
skedde skedde det bara bland människor med kraft, människor som inte hade eller
ansåg sig ha kraft att dela. Dasina kunde ritualerna för detta. Dem hade hon
fått lära sig av en anledning.
Hon la på ytterligare en
torr kvist på elden. Eller torr och torr i den fuktiga skogen. Det fräste
betänkligt innan den torkade nog för att fatta eld. Att Dasina varit en flicka
med mycket kraft hade stått klart relativt tidigt och hon hade efter de onda
andarna fördrivits, lämnat sina föräldrar för att gå i lära hos en av de äldre.
Hon hade trivts och inte ägnat speciellt mycket tankar på hur det skulle vara
att inte leva på något annorlunda sätt än som någon som det hon ämnade att bli.
Att skaffa familj kändes inte särskilt nödvändigt.
Varje år vid midsommar
träffades stammarna från världens alla hörn för den stora sommarmarknaden uppe
vid den stora sjön i nordväst. Marknaden varade i fem dagar och var den
mötespunkt där man förutom att fira midsommar även gjorde upp affärer, sålde
skinn och hantverk och löste större tvister. Det var heller inte ovanligt att
ungdomar träffades och kontakter mellan stammarna knöts.
Det året hade hon och
hennes läromästare anlänt först på marknadens tredje dag. De hade tagit en
omväg till de stora sjöarna för att besöka en glänta där en äldre kvinna med
kraft bodde och dit Dasinas läromästare hade haft ärenden. Det var bara två
somrar sedan Dasina accepterats av vildsvinet och därmed blivit kvinna.
Vildsvinet var ett starkt totem och hennes läromästare hade blivit mycket glad
och nöjd över att den unga adepten fått ett så kraftfullt totem. Hon hade
tidigare det året, vid vårdagjämningen genomgått de riter som gett henne
tillgång på egen hand till det fördoldas värld och räknades därmed som någon som
kunde klara sig på egen hand. Ärendet hos kvinnan i gläntan hade varit ett steg
i att slutligen accepteras som självständig.
Dasina log lite för sig
själv där hon tittade in i lågorna framför sig. Hon hade trotts detta varit
ung, kanske allt för ung. Efter det att hon och hennes läromästare inkvarterat
sig hos en släkting till läromästaren hade Dasina tagit en liten promenad i
kvällningen för sig själv. Hon hade passerat en öppen plats där en grupp unga
män var involverade i bollspel. Och där hade han varit. Helt upptagen av
bollspelet. Åtminstone tills bollen farit i väg och klockrent träffat henne i
huvudet.
Det hade varit
inledningen till något som kunde ha slutat med att hon inte mer hade varit en
kvinna med kraft. Så många hårda ord, så mycket tårar, så mycket lycka i hans
famn. När bandet till Gai blivit starkt hade hon förlorat kraft till honom. Hon
insåg nu i efterhand hur mycket hon svikit sin stam genom att beröva dem den
potential hon en gång haft. Efter midvinter, vintern innan Dasina födde sin
dotter hade hennes gamla läromästare besökt henne. Det var då mer än fyra år
sedan de skilts i vredesmod. Samtalet hade varit långt och allvarligt. För
första gången fick Dasina berättat för sig om de drömmar som legat till grund
för de älstes kraftiga fördömande av att Dasina tappat huvudet för en man och
lämnat det kall och de plikter som borde varit hennes. För drömmarna hade talat
om att hon varit viktig och att hon fått den kraft hon besuttit i ett syfte.
Och syftet var inte att skaffa man och definitivt inte barn. Den vintern hade
hon fått lära sig riterna för hur man tar tillbaka kraft som förlorats till
sitt barn och hon visste vad som väntades av henne. Det var också det sista som
hennes läromästare lärde henne. Någon vecka innan vårdagjämningen dog
läromästaren och stammen blev därmed utan någon med makt eftersom Dasina lämnat
stammen med Gai. Deras dotter föddes på våren och hon fick namnet Wite. Flickan
bestat kraft, mycket kraft, men Dasina förmådde sig inte att döda sin dotter.
Hon blundade för stammens bästa och lät sitt barn leva. Hösten efter att Wite
blivit avvand kallade så hennes totem henne att återvända till stammen i
drömmar. Dasina lät bli. Hon älskade Gai och Wite allt för mycket för att vilja
lämna dem.
Dasina petade åter i elden.
Fler saker hon inte ville minnas. Sista gången hon såg Gais leende innan han
försvann ut på jakt den där höstdagen till exempel. Han hade haft ett
fantastiskt leende, ett som hade haft förmågan att tränga rakt in i henne. Och
så minnet av hur han kände i dödsögonblicket. För hon visste redan när de andra
jägarna kom tillbaka med hans sargade kropp. Det hade varit ett vildsvin. Ett
som kommit från ingenstans alls, attackerat Gai och därefter försvunnit in i
skogen innan någon av de andra jägarna hunnit reagera. Såren var för svåra att
göra något åt och han var död innan någon hunnit skaffa hjälp.
Att binda Gai till döden
var den första handling Dasina gjort som hade med andevärlden att göra på
mycket, mycket länge. Efter hon begravt sin make sökte hon upp en släkting som
gift in sig i en allierad del av en annan stam och överlät Wite i hennes vård.
Därefter vände hon åter till sin stam och axlade plikterna av den som
kommunicerade med andar i stammen. Hon var mycket svagare än hon hon varit innan
hon lämnat stammen, men tillräckligt stark för att sköta det viktigaste.
Ett stygn av hemlängtan
slog henne där hon nu satt i denna märkliga skog längre hemifrån än hon
någonsin kunnat ana var möjligt att komma. Hon hade under åren som gått träffat
sin dotter sporadiskt då och då. Flickan visste att Dasina var hennes mor men
det band som Wite hade till sin mor var mer det till en släkting som då och då
kom på besök. Dasina hade hört att Wite precis som hon själv börjat gå i lära
hos en med kraft. Det var inte förvånande. Det fanns mycket kraft i Dasinas
dotter.
En harkling väckte Dasina
ur hennes funderingar. Hon såg den långe blonde mannen le sömnigt mot henne.
Passet var slut. Det var dags att väcka La Niecha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar