Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft
Kommentar: En sommarkväll för två år sedan satt jag och en väninna och drack punsch med is på hennes balkong. Vi kom fram till att vi ville spela ett stämningsfullt enkvällsscenario och frågade Ols, SL för Darkside Berlin om han hade några idéer. Det hade han och nu har vi vårt eget spår av kampanjen med helt andra rollpersoner. Så småningom kommer det säkert att dyka upp texter här om Simone Betke, en akutsjuksköterska som inte kunde vara mer olik Vana än hon är. Men Vana då? Hur gick det för henne? Just nu ligger hon på en vind, någonstans i Berlin och drömmer...
Drömprinsen
Vana har ju som vi
tidigare kommit överens om inte knappt varit hemma de senaste två månaderna.
Till Ellika och sina vänner har hon sagt att hon ägnat all vaken tid till
Dansskolan och till att få igång Antikvariat Knut Ahnert ingen. Detta är helt
sanningsenligt. Vad hon inte berättat är att hon tillbringat en hel del tid i
det lilla rummet som tjänar som så väl pentry som vilorum för antikvariatets
anställda sovandes. Sovandes och drömmandes. Herr Ahnert och Vanas bräckliga
kusin har tolkat de mornar de hittat Vana sovandes på soffan i pentryt som
plikttrogenhet. Att hon arbetat så hårt och så sent att hon utmattad fallit i
sömn på sin arbetsplats. Och det var så det började. Efter en intensiv dag på
dansskolan kom Vana en timme efter utsatt tid till antikvariatet. Skuldmedveten
efter att ha kommit sent och det var mycket att göra på antikvariatet, stannade
Vana kvar efter de andra gått hem och sorterade och katalogiserade böcker långt
in på natten. Då hon efter en 20-timmars arbetsdag, tog en kort paus för att
göra en kopp te, somnade hon på soffan i pentryt. Jag vet inte hur det kom sig
att hon nådde drömmen trotts melodin som förgiftat hennes sinne och hindrat
henne från att drömma. Kanske var det mäktigare magi än trumpetens som ledde
henne tillbaks till drömmen, vad vet jag?
Vanna drömde. Hon stod utanför ett stort hotell med en grupp människor,
främst kvinnor. De stod inte på framsidan av hotellet, utan vid en sidoingång
som ledde till hotellets relax-avdelning. Förväntan låg i luften. De var alla
där för att simma i hotellets vackra bassäng och koppla av i bubbelpooler och
på massagebänkar. Folk småpratade. Vana insåg där hon stod, att människorna i
folksamlingen alla var drömmare. Alla kring henne låg någonstans och sov och
delade hennes dröm. Fast när hon stod där, insåg hon att det inte var hennes
dröm de befann sig i. De var alla på en annan plats, en plats djupare in i Hod.
Det skrämde henne inte. Att åter vara i drömmen var som att komma hem. Det var
som att har kommit fram till en oas efter en ökenvandring och att äntligen få
släcka sin törst.
Längre fram i kön uppstod rörelse. Hotellpersonal kom ut och började prata
med de besökare som stod närmast dörrarna. Det verkade vara något fel på
bassängen. Besvikna mummel hördes bland de väntande. Vana hörde två ur
personalen prata med varandra. De verkade ha en lösning på gång och på deras
ton kunder Vana förstå att lösningen var kontroversiell. Hon fick uppfattningen
att några av hotellets lyxsviter hade bubbelpooler och att några av de väntande
kunde få låna dessa. Hotellpersonalen började med hjälp av listor välja ut de
som skulle få komma in. Några av de väntande gav upp och begav sig hemåt.
Hotellpersonalen var inte drömmande. De hörde till panoramat och var en del av
hotellet. En av dem såg upp, såg Vana, läste på sin lista, pekade på Vana och
sa till en kollega, ”Hon där, hon passar” och så var Vana utvald.
Vana stod i en exklusiv svit på översta våningen på hotellet. Utanför de
stora panoramafönstren gick solen ned. Hon kände sig lite nervös, som en
inkräktade, som om hon inte borde vara där hon var. Hon fokuserade,
koncentrerade sig och hennes ben och klövar blev till släta ben och nakna fötter.
Anklarna smyckades av tunga fotkedjor, i vilka klockor var fästa. De rasslande
här hon gick. Hon var inte ensam i sviten. Förutom de två i hotellpersonalen,
fanns det även en man i rummet. Han var äldre än hon, kanske strax över
trettio. Han var klädd i en mörk kostym som såg dyr ut. Det mörka håret var
välklippt i en frisyr som klädde honom. Händerna var välskötta. Hans ögon var
intelligenta och med något förväntansfullt i dem. När han rörde sig gjorde han
det mjukt och välkontrollerat. Vana fann honom vacker. Och hon var helt säker
på att han, till skillnad från hotellpersonalen också var en drömmare,
någonstans låg den som såg på henne genom de kastanjebruna ögonen och sov och
drömde om henne. Hon undrade om han insåg att hon gjorde det samma.
”Du vet reglerna.”sa en av de båda från hotellet till mannen. ”Du betalar
för att vi skall hitta någon helt i din smak. Det har vi gjort.” Hon
gestikulerade mot Vana. ”Ni båda har den här natten tillsammans. Ni får inte
fråga efter varandras namn. När natten är slut kommer ni aldrig mer att ha
kontakt. Ni får inte nämna att den här natten funnits eller försöka nå varandra
efteråt. Efteråt kommer det här bra att vara en dröm. Nu börjar er natt
tillsammans.” Därmed lämnade de båda ur hotellpersonalen rummet. Vana fick
känslan av att det var oerhört viktigt att reglerna hon fått verkligen följdes,
det hade funnits ett outtalat hot i tonläget reglerna förmedlats på.
När de lämnats ensamma tog mannen initiativet. Han agerade om han var van
att bestämma, som han var någon med makt. Det var som om han hade ett arrogant
skal utanpå sitt jag som en hård yta utanpå det som var han, en yta som tjänade
som rustning åt någon som var van att vinna strider.
Mycket snart stod det klart vad det var de lämnats ensamma för att göra.
Och mycket snart var det inte mannen som längre hade initiativet. Vana menade
egentligen inte att vara framfusig eller påstridig, men då det gäller sex har
hon ju som bekant en tendens att bli ivrig och glömmer då gärna bort vad som
passar sig och inte. Och nu var det inte fråga bara om sex, utan om sex i
drömmen med en man som när han väl kommit ut sin kostym visade sig vara lika
vacker som han tidigare verkat och som när han väl funnits sig i den ovana
situationen där någon annan har initiativet, lät sig njuta tillfullo. När
natten närmade sig sitt slut och de låg i varandras armar hade Vana tagit sig
förbi hans murar. Ingenting av det skyddande, arroganta skalet fanns kvar. Hans
själ var vidöppen, oskyddad, varm och lycklig för henne och han såg på henne
med förundran som om hon var någonting han inte vetat kunde existera, men
uppenbarligen gjorde det. I drömmen stod tiden stilla i ett gyllene ögonblick.
När Vana vaknade, stel efter en natt på soffan i antikvariatet, ville
drömmen inte riktigt släppa greppet om henne. En del av henne kunde fortfarande
känna hans händer mot hennes hud under hela dagen som följde. Det var som om
det inte alls hänt i drömmen och Vana funderade på om det berodde på att hon
mött en annan drömmare och inte bara drömvarelser. Drömmen lockade och då de
andra på antikvariatet nästkommande kväll gick hem, dröjde Vana sig kvar. Hon
arbetade ytterligare någon timme, innan hon på nytt kurade ihop sig på soffan i
pentryt och så följde hon spåret som gårdagens natt lämnat, tillbaka till
drömmen.
Vana stod på en gata. Det var höst och träden längs gatan skiftade i vackra
färger mot den grå himlen. Människor i tjocka ytterkläder skyndade förbi. Någon
stötte till henne och pressade en bit gult papper i hennes hand. Hon drog sig
undan, till en mer avskild plats och vecklade ut pappret. Det var rivet ur en
anteckningsbok och över den gula sidan var det linjerat med blåa linjer. På pappret fanns ett dåligt kodat meddelande,
skrivet för hand, i vilket han bröt de förhållningsregler de fått i drömmen
natten innan. Han ville träffa henne igen. Han lät nästan desperat i tonen.
Vana blev både nöjd och skräckslagen. Hon dolde pappret genom att låta det bli
en gul fjäril där tecknen på det flöt ut till abstrakta mönster på dess vingar.
Sedan lät hon fjärilen flyga bort bland de färgsprakade höstblommorna. Varenda
varningsklocka hos henne ringde om faran att söka efter honom och varenda fiber
i henne ville känna hans händer mot sig hud igen.
Så förflöt veckorna. Varje dag arbetade Vana först på dansskolan, sedan på
antikvariatet. Många av kvällarna tillbringade hon sovandes på soffan i
pentryt. Fjärde helgen efter hon haft den första drömmen hittade hon honom
igen. Hon lyckades hitta in i en dröm som var hans och natten blev minst lika
öm som den första. De kommande nätterna gjorde de saker med varandra som bara
drömsex gör möjligt. För varje natt blev hennes älskare i drömmen allt mer fäst
vid henne, allt mer besatt av att få träffa henne igen. Och en kort period
drömde hon mer än hon var vaken. Det är möjligt att hon även använde örter och
mer illegala ”sinnesvidgande” preparat för att drömma bättre.
Vana besökte Bücher und Esoterika och köpte böcker om drömmar. I en av dem
hittade hon berättelser om maror. Det fick henne att fundera på vad det var hon
egentligen gjorde med en person som någonstans där ute, på en plats i
verkligenheten, låg natt efter natt och drömde om henne. Den senaste natten
hade hon också haft en känsla av att vara iakttagen av att någon var henne på
spåren med att göra något förbjudet. De följande nätterna sov hon hemma i sin
egen säng, hos Ellika. Hon sökte sig inte medvetet tillbaka till sin
drömälskares panorama. Hon drömde vanligt och höll sig hemma i sin egen dröm.
Hon bestämde sig för att det var dags att komma hem igen och bjöd följande dag
in sina vänner till lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar