tisdag 28 maj 2013

Vägen ut

Kommentar: Ytterligare en text från skrivkursen. Det finns en fortsättning i mitt huvud. Vi får se om den någonsin kommer därifrån.

Hon såg ut som en Barbie-docka. Det blonda håret låg som det skulle, make-upen var i ljusa, naturliga skalor och kläderna var så där naturlagstrotsande skrynkelfria som jag aldrig får mina hur mycket jag än försöker. Och så det där leendet. Som från vilken Mattel-leksak som helst. Trädgården matchade. Den var välskött, maskrosfri, tusenskönefri och klöverfri. Rabatterna hade raka kanter och tagetes, du vet sånna där fula små oranga blommor, satta i oklanderligt raka rader. Inte ett enda litet ogräs syntes till någonstans. Ingenting var okontrollerat eller oplanerat. Maten såg ut som i grillbilagorna i matlagningstidningarna. Vinet kom ur en bag-in-box. Lika fyrkantig som människorna på festen. Samhällets stöttepelare. Och så jag. Barbievärdinnan framför mig i sina perfekta kläder, med pilateskropp och en matchande väninna. Jag hade på mig någonting som var en imitation av vad de andra hade på sig. Kjolen skavde och blusen kändes för trång. De andra gästerna var finklädda. Jag kände mig utklädd. Men jag försökte i alla fall. Hey, poäng till mig. Jag tog en djup klunk av rosévinet och tänkte att hade det här varit två år tidigare hade jag inte fått rosévin här. Men nu hade någon bestämt sig för att marknadsföra rosé som trendigt och plötsligt så drack alla rosé. Inte mig emot. Rosé är gott. Värdinnan avbröt sin utläggning om skidresor till Sälen.
­­– Har du inte fått nått att äta än? Kom, du måste få en bit grillat!
­– Nej tack jag äter inte kött.
– Är du vegetarian? Hon drog knappt märkbart efter andan.
­ – Vi köper alltid kravmärkt kött. Jag skulle aldrig drömma om att köpa slaskkött från nån’djurfabrik! Det är ju mycket bättre kvalité och så innehåller det ju inte en massa antibiotika och sånnt. Och djuren har det ju så mycket bättre.
Den matchande väninnan nickade instämmande.
– Ja, absolut! Jag förstår inte vad det är för människor som köper kött som inte är kravmärkt.
– Men du låter dina barn äta korv? Men så fint av dig! Grillad korv är ju lite sjuttiotalsnostalgi. Även om jag aldrig skulle låta mina äta korv för man vet ju inte vad som är i.
Båda tittade på mig. Jag förstod att jag förväntades säga något.
– Jag äter inte kött, speciellt inte grillat kött efter Zambia. Jag var där 2002 och bränt kött luktar likadant oavsett vilken art det kommer ifrån. Vi hade ganska … många … likbål … och ... eh … ähum …
Jag borde ha hållit tyst. Nickat instämmande. Dom stirrade på mig båda två som om jag kom från en annan planet. Jag kände mig som ett mycket litet däggdjur inträngt i ett hörn av två raptorer. Det fanns ingen väg ut. Mattel-leendena var mer ansträngda.
 – Ja just det du hade varit med läkare utan gränser.
Jag nickade. Undvek hennes blick.
– Så du är läkare? Själv läste jag juridik. Åh det känns som evigheter sen’. Fast visst saknar man studentlivet. Läste du i Lund eller Uppsala?
– Eh … jag ... ähum … är inte läkare. Jag är sjuksköterska.
Det stod helt still i huvudet på mig. Jag ville bara därifrån.
– Jaha … eh … vad tjänar en sjuksköterska nu förtiden?
Jag funderade på att svara ”Mänskligheten” men valde att hålla tyst. Det kändes bättre just då.

När vi kommit hem, min man och jag och stoppat barnen i säng, hällde min man upp vars ett glas vin till oss vid köksbordet.

– Jag har funderat. sa han. Du borde få mer tid för dig och ungarna. Jag kan ta extra timmar på kliniken så att du inte behöver jobba så mycket. Våra små troll blir ju så uppjagade av att vara på dagis. Ja, jag pratade med grabbarna på festen nu i kväll. Man skall inte ha barn på dagis så länge som vi har, det är inte bra för dem.
Jag bara tittade på mannen jag var, eller tekniskt sett fortfarande är, gift med.
– Och så får du mer tid för dig själv.
Han tog min hand.
– Du har verkat så distanserad på sistone. Ibland känns det som om du inte riktigt är här hos mig. Och jag har tänkt att om jag bara tar lite extra timmar så att du slipper jobba så mycket…
Jag försökte ta bort min hand från hans. Han tog hårdare tag om min.
– Men du måste väl tycka någonting?
Jag slog ned blicken. Var tyst. Visste inte vad jag skulle säga. Så jag sa ingenting.
– Men snälla prata med mig! Du kan inte bara stänga mig ute!
Det fanns desperation i hans röst. Jag skadade honom genom att bara vara här. Det knarrade till ute i hallen. När jag vände mig om stod lillan där. Tyst, storögd med sömnen bortkörd av att höra mamma och pappa bråka.
– Kom nu gumman, du måste sova. sa jag så mjukt jag kunde. När jag vände mig om och plockade upp henne, kände jag hur hans blick brände hål i ryggen på mig. Jag gick upp för trappan och stoppade ner henne i sin säng.
– Mamma varför är pappa arg på dig?
– Sov nu.
Jag stoppade om henne, kysste henne på pannan, gick tyst ut genom dörren till hennes rum och flydde sedan ut ur huset, ut i sommarnatten.

Natten var lika ljum som kvällen innan varit. Månen var en vecka från att vara full och lätta molntussar blåste förbi den. Jag ville bara bort. Bort från huset, bort från min man som jag inte kunde räcka till åt, bort från livet i dockskåpet där jag aldrig kunde vara tillräckligt smal, organiserad eller ens en bra mor till mina barn. Jag tänkte på hur jag inte kunde förklara för honom varför jag faktiskt ville jobba. Och varför jag hellre hade jobbat kvar på akuten där vi först träffades än som nu ett deltidsjobb på en privat vårdcentral. Ja det var dåliga tider på akuten, ja det var sämre betalt och nej det var inte säkert, speciellt inte nattetid.

 Man ser på någon när de är döende. Det hör inte samman med någon form av övernaturlig förmåga eller så, det bara det syns när någon är döende. Att någon är döende och att personen verkligen dör är två skilda saker. Speciellt när jag får ha något att säga till om. När döden märker någon och jag är där och hindrar den från att skörda. När jag kan vara den som ser till att den döende inte förvandlas till ett stycke trasig biomassa utan förblir en person. Den känslan är obeskrivlig. Till rytmen av mina fötter mot den rena, raka och prydliga gatan, ödslig och folktom i småstaden i ett land vid världens ände kom minnena från andra platser tillbaka. Platser som var betydligt mindre säkra än akuten nattetid. Platser där jag kände mig levande. Platser där det spelade roll att jag fanns till. Men visst han hade rätt. Jag borde tänka på barnen i stället för mig själv. De behövde någon som var hemma hos dem så att de inte skulle få så långa dagar på dagis. Barnen hade faktiskt aldrig bett om att få bli födda och om jag nu satt dem till världen måste de gå först. Så bara var det. När jag kom fram till vägskälet vid gröna kiosken, stannade jag till ett ögonblick och funderade på vilket håll jag skulle gå åt. Jag stod där mitt i natten, mitt i vägskälet och önskade innerligt att jag kunde ta mig bort, bort någon annanstans, ju längre bort desto bättre.

En bit från korsningen längs den annars tomma gatan kom en man gående. Han såg rakt på mig och log. Han sökte min blick, jag undvek hans. Han korsade gatan och gick rakt mot mig. Jag spände blicken i trottoaren. Jag fortsatte undvika hans. Försökte blockera ut honom. Han tittade på mig och gick rakt fram emot mig. Släppte mig inte med blicken. Han gick rakt in i mig, stötte till mig och fortsatte sedan vidare längs gatan utan att se sig om. När jag vände mig om efter honom rundade han ett hörn och var sedan borta. Det hela var över på bara några sekunder. Instinktivt stack jag handen i fickan för att se om plånboken fortfarande var där. Det var den. Jag kände något mer i fickan och tog upp en papperslapp med en obekant handstil. Jag läste lappen och någonstans inom mig väcktes ett hopp. Mannen hade inte tagit någonting från mig. Han hade gett mig någonting. Han hade gett mig en väg ut.

Jag tog mig till stället som angavs på lappen och timmen innan en ny sommardag skulle gry stod jag framför den väg som om allting stämmer kommer att ta mig längre bort än jag någonsin trott var möjligt.

Dagen efter grävde jag mig längst in i vår klädkammare. Min ryggsäck var fortfarande i bra skick. Att plocka fram min reskamrat från tonårens tågluffande kändes som att träffa en gammal vän. Som att hitta en bit av mig själv som jag trott var försvunnen. För första gången på mycket länge kände jag mig levande igen. I huvudet gjorde jag upp listor på allting jag behövde ha med mig. Från uppdragen med läkare utan gränser viste jag på ett ungefär vad jag behövde ha med mig för att klara det mesta utan modern, teknisk utrustning.

Skall man stjäla läkemedel är det oftast lättare att ta sig in i en lagom tankspridd läkares dator och skriva ut recept till sig själv än att försöka komma in i medicinskåpen i vilka det bara kanske finns det man behöver. Åtminstone om man bara skall bunkra till ett enskilt tillfälle. Och jag planerade ju inte att komma tillbaka. Då gör det ju ingenting om någon tar reda på vem som hämtat ut läkemedlen. Komma tillbaka. Att komma bort har känts som det viktigaste de senaste dagarna.

I kväll var månen full. Lillkillen stod och tittade mot den genom fönstret på sitt rum en lång stund innan tandborstningen. Liten, pyamasklädd, med sin nalle i famnen stod han där och såg som förhäxad upp mot den stora, gula, augustimånen. Och jag stod och såg på honom. Och visste hur mycket jag kommer att sakna honom. Jag vet också att han behöver en bättre mor än jag. Och min man förtjänar en bättre kvinna än jag. Någon som kan räcka till för honom. Dom säger att man ibland måste släppa det man älskar för allas skull. Och det var med den tanken jag för en stund sedan stängde dörren till rummet där han sov, i sängen som varit vår men som nu är hans.

Så står jag här nu, framför vägen ut. Tecknen kring porten, kring revan i verkligheten, skimrar i månljuset. Här och nu känns oerhört intensivt när jag stirrar ut i någon annanstans vid en annan tidpunkt. Jag tänker på min sons fot varm och mjuk, på min dotters skratt och på hur min man luktar när jag sätter min nästipp i nacken på honom. Men jag har bestämt mig. Jag drar efter andan. Jag har bestämt mig. Och nu tar jag steget igenom till vägen ut.

2 kommentarer:

  1. Satan vad du berör. Tårarna rinner och det gör ont att andas.

    SvaraRadera
  2. Huvudpersonen i texten hade funnits hos mig ett längre tag innan jag skrev texten. När vi fick uppgiften på skrivarkursen tyckte jag att hennes berättelse var lämplig att använda. Alla texterna på skrivarkursen kom till på kvällar och helger, bredvid ett heltidsjobb och familjeliv. Jag lärde mig pressa ur mig texter i stället för att bara lustskriva när jag kände för det. Texten ovan pressade jag ur mig och när jag precis hade skrivit den var jag ganska osäker på hur väl jag egentligen lyckats förmedla huvudpersonens ståndpunkt. Innan jag la upp texten här på bloggen, hade jag bilden av att texten haltade ganska rejält. Framförallt var jag inte nöjd med konfrontationen mellan huvudpersonen och hennes man. När jag läste igenom texten igen, var de dock inte så illa som jag trott, och jag la således upp den utan vidare redigering. Och efter att ha läst din reaktion på den verkar det som om den ger en läsare någonting ändå...

    SvaraRadera