Kampanj: Svartalver
System: D&D
Kommentar: Av alla rollpersoner jag någonsin haft är Elvanshalee den jag lärt mig allra mest av. Den onda, psykotiska, manipulativa, religiöst fanatiska lilla svartalven, lika skrupelfri som opportunistisk och med en förmåga att reta gallfeber på alla omkring sig med förmågan att se någonting positivt i nästan vilken situation som helst och med ett driv som jag många gånger avundas henne är faktiskt en av mina favoriter när det kommer till rollpersoner. I texten nedan har hon lyckats sätta sig rejält i klistret...
Prövningar
Sakta började hon tona in i verkligheten igen. Verkligheten som sakta snurrade och som gungade vagt. Ett lätt illamående gjorde entré när hon försökte röra på huvudet. En bultande känsla när hon försökte öppna sitt ena öga. Halsen var torr och när hon försökte svälja möttes sväljreflexen av mer illamående. En ömmande känsla mitt i bröstet. Minnet av kraft, mycket kraft, kraft på ett sätt hon aldrig upplevt förr gav fortfarande en tinglande känsla i fotsulorna och fingertopparna. Hon kunde inte röra händer och fötter. Rep. Hon var definitivt bunden. Hon öppnade försiktigt ögonen. Först Tarlyn och sedan Akordias och Ginnafaes bekymrade ansikten på nära håll. Rädslan kom som en iskall våg och sköljde bort alla spår av minnet av den kraft hon någonstans visste att hon besuttit. Var var hon? Vad hade hänt?
-
Vad heter Gudinnan?
-
Lolth!
Varför ställde de en sådan fråga? Rädslan bet sig fast i
bröstet på henne, strax innanför den ömmande punkten. Vad hade hänt? Att hon
var i trubbel var månklart. Rejält mycket trubbel. De hade rivit sönder
avgudasymboler, det visste hon. Och prisat Gudinnan som lett dem dit för att
utföra hennes heliga värv. Hon mindes ett dån och smärta och hur hela världen
sedan blivit blodröd och lustfylld. Någonstans, något vagt om hur ville slita
upp halsen på någon. Tarlyn hade varit
där. Han visste förmodligen vad som hänt. Trubbel. Varför Tarlyn av alla? Bara
Akordia själv hade varit värre. Och nu ifrågasatte de hennes tro. Rädslan mötte
illamåendet. Hon blundade och låg riktigt, riktigt stilla. En skål med vatten
pressades mot hennes läppar.
-
Drick.
Det var Tarlyns röst. Hon öppnade sakta ögonen. Tarlyn satt
framför henne med vattenskålen. Instinktivt reflekterade hon över att om det
var Tarlyn som bjöd på dryck så fanns det en god chans att den var spetsad med
gift av något slag. Hon vände försiktigt ansiktet uppåt. Världen gungade till. Tarlyn
hade ett underligt ansiktsuttryck som hon inte riktigt kunde tolka. Han såg
alvarlig ut. Nästan som om där fanns spår av rädsla hos honom. Det var Tarlyns
hals hon velat slita ut. Varför i hela fridens namn skulle hon vilja slita
halsen av Tarlyn? För att han anfallit henne. Vad hade hänt egentligen? Vad
hade gått så oerhört fel att hon slagits med Tarlyn? Slagits med Tarlyn. Det
förklarade varför hon hade så ont. Varför hon snart skulle komma att få mer
ont. Tankarna löpte amok. Om saker gått så illa som de nu gjort varför levde
hon då överhuvudtaget? Hon tog emot vattnet Tarlyn erbjöd henne. Innehöll det
gift så var det en väg ut eller förhoppningsvis en stunds dvala. Vattnet
smakade inte gift. Hon undrade varför han inte gjorde processen kort med henne
och vann en säker plats bakom Akordia. Hon, Elvanshalee hade ju förlorat. Hon
var ute ur räkningen. Hon kunde höra hur Akordia och Ginnafae drog sin en bit
bort i rummet, som måste vara källaren som de använt som lägerplats i den öde
människobyn. Tarlyn lutade sig över henne igen. Hon slöt ögonen och stålsatte
sig, beredd på mer smärta. Undran över hur lång tid det skulle ta att dö,
passerade genom hennes huvud. Skålen med vatten pressades mot hennes läppar
igen. Tarlyns röst, tyst, viskande i hennes öra. Tröstande ord om att allting
skulle bli bra. Tröstande ord från Tarlyn? En osäkerhet någonstans i hans röst.
Hos Tarlyn? Självbevarande misstänksamhet. Misstänksamhet som underminerades av
att det var så fantastiskt skönt att höra så lugnande ord när man var så rädd
som hon var just nu. Ord som hon nästan mot sin vilja slickade i sig, ord som
svalkade och helade som en våt kompress på hennes skadade själ. Skönt att höra
att han var på hennes sida och inte skulle överge henne. På hennes sida?
Någonting klickade till någonstans i Elvenshalees sinne. På hennes sida? Dit
hon velat ha honom så länge, så länge utan att riktigt ha vetat hur hon skulle
bära sig åt för att få honom dit. De kugghjul som nyss klickat på plats i
hennes huvud började sakta snurra. Som hon dragit upp strategier för att kunna
komma honom in på livet och nu erbjöd han henne det hon ville ha alldeles
frivilligt och på ett silverfat. Gudinnan vare prisad! Gudinnan? En iskall
klump uppenbarade sig i hennes mage för att med lite tvekan sakta smälta bort.
Hon hade bett till Gudinnan och Gudinnan hade gett henne kraft. Kraften hade
kommit med smärta, men att kunna uthärda helig smärta hade hon inga problem
med. Det var naturligt på något sätt att Lolth prövade de sina. Fast det var
någonting mer med det som inträffat i avgudatemplet. Riktigt vad kunde hon inte
sätta fingret på. Någonting som hade med den Gudomliga kraften att göra. Någonting
som hade att göra med den där berusande känslan då världen blivit blodröd och
lustfylld. Vad det än var var det inte riktigt bra. Avsmältningen av den där
isbollen i hennes mage stannade upp ett ögonblick. Hon hade på känn att det
skulle komma att krävas botgöring för att vinna Gudinnans gunst igen. Hon kunde
bara inte riktigt förstå varför Akordia velat veta vad Gudinnan hette. Lolth
var ju den enda sanna gudinnan. Hon lovade sig själv att Gudinnan skulle få ett
nytt offer, så fort hon bara hittade ett som var Gudinnan värdigt. En vacker
människa skulle det bli. Ung, vacker och viril. Så fort hon bara fick
möjligheten. För det var klart att hon skulle få möjligheten. Hon var inte död
än. Om hon bara skötte sina kort rätt kanske hon skulle klara sig ur det här
också. Det krävdes dock att hon höll sig på mattan ett tag. Att hon fjäskade
för Akordia. Hon rös inombords av tanken. Men om hon skulle kunna tjäna
Gudinnan och upprätta den bättre värld som hennes heliga uppdrag var så måste
hon vara beredd att offra en tids förödmjukelse för att senare kunna nå det
stora målet.
Hon hörde Nadals röst, där hon låg på jordkällarens kalla
golv. Han kom tassande och undrade hur hon mådde. Han hade på sistone varit
alldeles för genomskinlig. Hon viskade något som svar på hans frågor samtidigt
som hon gjorde ett avvägande. Men hon hade hört Tarlyns steg längre bort i
jordkällaren och hon ville inte att han skulle höra vad hon hade att säga
Nadal. Hon hade raserat tillräckligt mycket och ville inte riskera mer av det hon
byggt upp just nu. Rädslan fanns där fortfarande, även om hon kände sig lite
mindre förvirrad än hon gjort bara en liten stund tidigare. Beslutet om hur hon
skulle hantera Nadal var egentligen självklart. Det fanns inga andra alternativ
just nu. Hon lyfte huvudet från golvet som genast började gunga igen. Hon bet
ihop för att tackla vågen av illamående som på nytt sköljde över henne och såg
sig om i rummet, för att vara säkra på att hon och Nadal var ensamma. Utifrån
hördes röster och rop men vad de sa kunde hon inte urskilja. Elvanshalee drog
efter andan för att ropa på Nadal, men hejdade sig då hon hörde Tarlyns steg i
trappan ned till källaren. Ett blekt leende lekte över hennes läppar när hon
hörde vad han hade att säga. Så dom hade hittat tornet, det hängde där
fortfarande, det hade inte bara varit en illusion framkallad av ruset av
svampen hon ätit. Vad hade hänt med nyckeln till tornet som hon haft? Hon hade
den nere i avgudatemplet, men vad hade hänt med den sedan? Hade den blivit kvar
där nere eller? När Tarlyns steg försvann upp för trappan igen väntade hon en
liten stund. Sedan ropade hon.
-
Nadal!
Tonen var hård som en pisksnärt om än rösten torrt sprucken.
Det fick inte låta som om hon var svag eller daltade.
-
Nadal! Vatten!
Han kom med vattnet. Hon trotsade illamåendet och det
snurrande rummet och höjde än en gång huvudet ovanför marken. Tyst, tyst så att
ingen skulle höra mer än Nadal och i ett betydligt mjukare tonläge;
-
Kom närmare. Jag måste fatta mig kort. Vi har
inte mycket tid innan de andra kommer tillbaka. Vad jag säger nu är för din
säkerhets skull. Vi har setts för mycket tillsammans. Akordia har redan fattat
misstankar mot oss, det har väl framgått med all önskvärd tydlighet. För att nå
vårt mål måste vi hålla oss på vars en kant ett tag. Speciellt för din skull.
Speciellt efter det som hände i avgudatemplet. Vad jag än kommer att göra eller
säga åt dig framöver så kom ihåg vad jag lovat dig och kom ihåg vårt gemensamma
mål! Lita på mig! Jag kommer inte att glömma dig, men just nu måste vi vara
mycket, mycket försiktiga! Nej fråga inget nu! Vi har inte tid för frågor! Tids
nog får du svar på dem, jag lovar, ge dig bara till tåls ett tag. Till dess
spela din charad gentemot den soldyrkande Akordia så väl du bara kan! Och vad
som än händer och vad jag än säger och gör kom ihåg att jag inte övergivit dig!
Så, gå nu tillbaka till din post som vakt eller upp till de andra innan de
fattar misstankar!
Så lade hon åter ned huvudet på jordgolvet och blundade och
bekämpade illamåendet för att inte kräkas
Ensam igen. Försiktigt lät hon fingertopparna undersöka
repen som fjättrade hennes händer. Hon log för sig själv. Så dom hade använt den
typen av knop. Med viss möda petade hon ut några av de undre varven på det
ställe knopens mitt var. Om hon bara vek in tummen skulle hon enkelt komma
loss. Och om någon kom för att kontrollera om hon fortfarande var bunden var
det bara att dra åt öglorna igen med tummen och hålla fast så skulle repen
sitta åt och ingen skulle ana att hon kunde komma loss när hon så önskade. Just
nu önskade hon inte att komma loss. Just nu ville hon mest ligga så stilla som
möjligt. Så fort hon försökte röra på huvudet gungade verkligheten till och
illamåendet kom i nya vågor. Dessutom blev hon allt mer medveten om hur ont hon
hade. Ont överallt men i synnerhet på en punkt mitt i bröstkorgen. Minnet av
att träffas av en spark som skickade henne i golvet. Tarlyn hade slagit henne.
Minnet av ytterligare slag och smärta. Världen som varit blodröd och lustfylld.
Längtan och glädjen av att vilja smaka färskt blod. Viljan att slita ut halsen
på någon. Smärtan i bröstkorgen måste ha kommit från Tarlyn…eller? Elvanshalee
hade sett honom slåss och viste hur dödligt effektiv han var. Minnet av en
knall. En knall och smärta. Måste ha varit Tarlyn på något sätt. Tarlyn hade
slagit henne. Han hade slagit henne! Hur understod han sig? Den lilla
ormen. Hennes kropp hade ont och förmedlade fruktan till hennes sinne i de
minnen som fanns av varje slag Tarlyn utdelat. Hennes sinne svarade genom att
möta den iskalla klumpen av rädsla med ilska till dess att isklumpens kanter började
glöda, koka och bubbla. Isen av fruktan vägrade emellertid att ge med sig, i
stället verkade den ge näring åt ilskans hetta. Chocken av att ha fått stryk av
en av sina egna pojkar kom sakta vällande innan även den började ge näring åt
ilskan. På nytt kom lustfyllda tankar om att slita strupen av Tarlyn, men där
här gången kom de inte genom den där berusande blodröda hinnan utan ur det som
var henne själv. Tanken varade bara en del av ett ögonblick innan hennes
misshandlade kropp talade om för hennes agiterade jag hur det gått varje gång
hon svingat efter Tarlyn och missat och hur förfärligt ont det gjort
ögonblicken senare. Återigen förmedlade smärtan rädsla, rädsla som omvandlades
till ilska. Minnena av smärta och att ha missat varje försök att värja sig mot
honom gav en känsla av hjälplöshet. Ilskan bubblade till om möjligt hetare än
förut. Elvanshalee hatade att känna sig hjälplös. Hon kunde uthärda smärta så
länge hon visste att hon hade kontroll över situationen. Att känna sig så
hjälplös som hon nu gjorde var outhärdligt. Förnedringen av den ovärdiga
känslan gödde ilskan. Den sista utposten av hennes förstånd försökte försiktigt
lägga band på den känslostorm som rasade genom hennes sinne. Hon samlade sig,
la band på sina känslor. Hon försökte tänka på vilken fördel hon faktiskt hade
gentemot Tralynn. Att han förmodligen viste hur arg hon var på honom. Det
skulle hon kunna utnyttja. Risken att han gick till Akordia och skvallrade var
dock överhängande. Akordia. Ilskans glödgade bubblande lugnade ned sig då
isklumpen av fruktan åter växte sig starkare. Just nu fruktade Elvashalee
Akordia. Kanske därför att hon nu skulle få uppleva mer smärta. Hade det varit
innan de kom till ytan hade hon inte varit så rädd. Innan Akordia blivit galen
och börjat dyrka solen och ljuset. Då hade Elvashalee vetat ungefär hur mycket
och vilken smärta som kunnat åsamkas henne. Nu viste hon inte vad Akordia
skulle ta sig till med henne. Ovissheten närde fruktan…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar