Mickelsmäss

Kommentar: Det här inte en rollspelstext. Jag skrev den till en uppgift på en skrivkurs jag gick. Uppgiften gick ut på att skapa stämning. Den borde förmodligen bearbetas innan jag lägger upp den, men när jag ändå är igång och går igenom min mapp för texter så...

Det var en vacker höstmorgon. Himlen över den lilla byn var klarblå och luften hög och frisk. Morgonsolens värme smälte den första morgonfrosten och jagade bort diset som bäddat in byn vid foten av borgen i slöjor. Dagen lovade att bli varmare om än morgonen var kylig. Det var Mickelsmäss och de första bönderna från gårdarna närmast Tarascon började anlända för att tinga de bästa platserna inför markanden. Många ansåg att de bästa platserna fanns kring den vältrampade yta som var byns torg. En bonde svor åt en grupp barn som utan vidare bekymmer nästan rev marknadsståndet han höll på att sätta upp, när de i full fart med glada tjut passerade rakt igenom det. Från kokhusen började doften av nybakat bröd och stekt, färskt kött sprida sig. Det skakades hand och dunkades i ryggar då vänner som inte setts på ett tag med varma leenden hälsade på varandra. En ung bondson glömde för en stund bort vad det var han höll på med för att se efter en vacker, ung, blond kvinna, som bar på en stor korg med äpplen. Hon väckte mer än bara bondsonens uppmärksamhet. När hon passerade en grupp knektar ropade en av dem någonting efter henne. Kvinnan som hette Blanche och som var en av pigorna uppe i borgen, snodde runt och ropade med ett brett flin ett rappt svar som fick knekten som ropat att rodna och hans kamrater att skratta hjärtligt.

Framåt middagstid var kommersen längs bygatan som löpte från torget upp till borggården i full fart. En färggrant målad vagn med en grupp lekare banade sig mödosamt fram i trängseln. Fler, mer långväga månglare anlände och försökte hitta en ledig plats att sälja sina varor på. Under det stora trädet i hörnet av torget stack en bondmora en näverkorg med rostade mandlar i handen på en präst i kåpa. Fader Bernard, för det var så prästen hette, tackade ödmjukast för gåvan och lät sig väl smaka. Bondmorans två små barn lekte med en färgglad boll som varit en marknadsgåva från deras morfar.

Fader Bernard hade kommit till Tarascon ett par år tidigare. Den unge prästen hade redan under de första veckorna lite försynt börjat med små hembesök hos sin nya församling. Och byborna hade tagit honom till sig. Fader Bernard var inte bara hemma då det gällde det sakrala, han var också örtkunnig. Ett exempel på Fader Bernards läkekonst var byns snickare Cortil. Han brukade ha problem med balanssinnet, speciellt sena nätter på väg hem från Tarascons värdshus. Efter några veckor av hembesök från Fader Bernard blev Cortils balanssinne mycket bättre. Han blev också en bättre snickare som fick möbler och annat finsnickeri färdigt i tid, något som sällan inträffat tidigare. Han började umgås mer med de andra hantverkarna i byn och sågs sällan på värdshuset längre. Däremot sågs så väl han som hans hustru Guilemette oftare i mässan, något som tidigare endast skett i undantagsfall. Cortil luktade dessutom bättre. Fader Bernard måste även ha gett något som hjälpte Guillemettes dåliga syn. Hon slutade nämligen att trilla över trösklar och gå in i dörrar och var sällan så full av blåmärken och fläskläppar som hon tidigare varit. Hon hade även börjat synas utanför hemmet och hon log mer än någon tidigare sett henne göra.

När Fader Bernard nu stod där i utkanten av torget funderade han över vad det var som var så speciellt med Tarascon. För någonting var det. Den färgglada bollen rullade fram till honom och han satte sig ned på huk och rullade den till bondmorans lilla pilting som ivrigt återerövrade sin leksak. Barn. Det var en av orsakerna till att Tarascon var speciellt. Här fanns så många barn. Men det föddes inte fler barn än någon annanstans. Han hade innan han kom till Tarascon behandlat tillräckligt många sjuka barn för att veta att det föddes ungefär lika många barn här som i alla andra byar av Tarascons storlek. Sjuka barn förresten? Barnen i Tarascon var välnärda och friska som nötkärnor. Det var därför de var så många. De dog inte i feber under sitt första levnadsår som överallt annars. Och under den tid han varit i byn hade faktiskt inte en enda kvinna dött i barnasäng. Det var alltid lika tungt när det hände. Och i Tarascon hände det inte. Insikten fick hans nackhår att resa sig. Att inga barn dog och att alla kvinnor överlevde när de födde var visserligen en bra sak. Men … men det kändes inte naturligt på något sätt. Inte för att han önskade att det skulle vara annorlunda. Gud förbjude! Han bestämde sig emellertid för att när tillfälle gavs söka upp kvinnan som hjälpte Tarascons bybor till världen. Det fanns ett par saker han ville fråga henne om. Fader Bernard tackade åter bondmoran för de goda mandlarna och gick sedan i sakta mak upp mot kyrkan för att ägna en stund för sig själv i bön och kontemplation till Moder Maria innan mässan till ärkeängeln Michaels ära.

Knekten vid porten till palissaden som omslöt byn, drog sin tjocka yllemantel närmare om sig mot kvällskylan som kom när mörkret föll. Det var stjärnklart och i den stilla kvällen hördes ljuden av musik och skratt och fylleskrän uppifrån byn. Knektarna som Maury Benete hade avlöst hade med iver skyndat iväg för att ta igen förlorad tid att delta i festen. Själv hade han passat på att äta gott och dricka goda mängder öl under eftermiddagen och nu stod han mätt och lagom berusad och njöt av stillheten och stjärnorna ovanför. Vinden förde med sig pustar av stekt kött och öl när den lekte genom de gulnande löven på träden. Maury blundade och drog in doften av natten. Långt, långt borta hördes ljudet av hovar. Han tänkte att han borde ha sett till att få med sig en kanna vin ner till passet. Eller en bit av Alazaïs, värdshusvärdinnans, körsbärspajer. Hovslagen kom närmare. Och det var för sent att skicka någon av småungarna som drällde runt överallt efter en pajbit. Småpiltingarna låg förmodligen sött snusande hemma hos mamma vid det här laget. Ur mörkret från ingenstans på vad som kändes som bara ett par alnars avstånd stirrade plötsligt Maury in i sidan på en häst. En arm sträcktes ner och Maury fann sig med en korg med lock i famnen.

”Med hälsning till Fournier.” hörde han ryttaren säga, innan han var borta i natten som plötsligt var lika stilla som ett par ögonblick tidigare.

Med hjärtat i halsgropen och betydligt nyktrare än några hjärtslag tidigare stirrade Maury på korgen han höll i famnen. När han tippade den lite åt sidan så var det något som rullade där inne. Han öppnade locket. Korgen innehöll någonting insvept i ett knyte av mörkt tyg. Knytet var stort som en mindre pumpa och lätt avlångt i formen. Det kändes ganska tungt och var runt på ena sidan och lite knöligt på den andra. I ena änden var tyget stelt av någonting som torkat in till en lätt skrovlig yta. Uppifrån byn hördes upprörda röster i upprinnelsen till ett gräl. Maury petade försiktigt loss tygstycket i den skrovliga änden av paketet, och när han såg vad det innehöll, bleknade han och släppte med avsky ned paketet i korgen igen och sprang sedan det snabbaste han någonsin sprungit, genom byn, upp till fästningen, för att få tag i Mäster Fournier, borgen Tarascons herre.