Förhäxad

---- Från Ols ----

”Himmeln har mulnat till under eftermiddagen, men vana känner likväl en

spänning inom sig som gör henne mer upprymd än hon varit sedan hon

återvände till stadens myller. De senaste dagarna har hon känt sig benägen

att sätta sig på förbipasserande bussar, varefter hon tillbringat timmar

stirrande ut genom skitiga fönster på människor som skyndat sig till

okända möten och fasader som hyser såväl goda som dåliga minnen. Ibland

har solen gjort det möjligt att tro våren vara i antågande, men först idag

känner hon att den välkomnat henne.

Busstationen där hon stiger av skiljer sig inte märkbart från andra i

stadens mer industriella delar, men vana vet att någonting nytt väntar

runt nästa hörn. Två medelålders män klädda i målarnas vita arbetskläder

passerar henne på trottoaren, men är fullt upptagna av sitt eget samtal

och ägnar henne knappt en andra blick. Hon ler för sig själv och

fortsätter med lätta steg mot ett ganska solkigt parkeringshus, varifrån

hon tycker sig kunna ana rytmen av musik.

Undrade hon någonsin vad som hade lockat henne hit är alla sådana tankar

sedan länge glömda när hon följer ljudet av musiken. Oljefläckar på golvet

kan inte stilla hennes nyfikenhet, och graffiti ger bara färg till en

annars grå tillvaro. Innan hon når fram till planet där musiken tycks

komma ifrån stannar hon kort upp med slutna ögon, för att bättre kunna

öppna sig för de intryck hon vet väntar henne. Därifrån rör hon sig med

långsamma steg, på samma sätt som ifall hon stigit in på en helig plats.

Först lägger ingen direkt märke till henne eftersom alla blickar är

riktade mot en yngling vars dans är vild, men samtidigt visar en tydlig

känsla för rytmerna som dunkar fram från en stor bergsprängare. En av

tjejerna ser henne först, och snart tittar alla åt hennes håll. Vissa med

en tydlig misstro, medan andra snarare verkar vara förvånade. Då ynglingen

har slutat dansa tar hon ett steg in bland dem, och låter musiken styra

hennes rörelser. Huruvida någon fortfarande har invändningar mot hennes

närvaro kan hon inte avgöra, för hon förlorar sig snart i dansen med mer

inlevelse än hon känt på väldigt länge.”

 ----

2008-04-22

Han hade känt henne innan han hade sett henne första gången dom träffades. Känt närvaron av henne som en förändring i luften den kyliga natten som var en av de första att ana tidig vår. Hon hade varit som en förändring kring honom som smugit sig på honom ungefär mitt i en baklängesvolt, precis innan han tog de sista två stegen ut från cirkeln av åskådare som lät sig underhållas av street-dansarnas halsbrytande uppvisning. Speedy som var näste man ut, var redan i full färd med att göra saker som trotsade alla former av naturlagar med sin skateboard när Criss började se sig om för att försöka hitta orsaken till vad det nu var han kände. När han väl fick syn på henne rådde det ingen tvekan. Hon stod där i utkanten av publiken med ett förtrollat uttryck i ansiktet, helt uppslukad av dansen som utspelade sig framför henne i mitten av cirkeln av människor. Hon var gothare och han visste att hon var något annat än någon han under sina 18 år i livet någonsin träffat. Hon var inte särskilt snygg. Eller snarare hon var inte snygg enligt vad Criss alltid betraktat som snygg, vilket i korthet varit långbenta blondiner med mycket kurvor och stora bröst. Gothartjejen var något år äldre än han själv och såg väldigt tunn och på något sätt lite bräcklig ut. Hennes mörka hår var löst ihopvirat i nacken och hölls upp av en lång hårnål. Under hennes långa figursydda kappa stack fållarna av långa kjolar ut och vid sidan hade hon en tungt packad en tygväska hängande. Det var inte bara hennes speciella utseende och en klädstil som skiljde sig från de som han vanligtvis umgicks med, utan det var någonting särskilt med henne som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var som om hon hade ett osynligt kraftfält runt sig i vilket han hjälplöst sögs in och som fick honom att känna sig som ett järnfilsspån i närheten av en magnet. Någonting hos henne fick honom att vilja gå fram till henne men han vågade inte och blev i stället stående som fastnaglad försiktigt sneglande på henne förbi människorna i åskådarcirkeln. Han hörde hur Ellie, som anslutit till Speedy på ytterligare en skateboard, ropade något och såg sedan hur gotharens förhäxade ansiktsuttryck byttes mot iver och hur hon i några flytande steg senare var utan kappa och väska i åskådarcirkelns mitt. Hon stannade till i tidsrymden av ett andetag och i ögonblicket när hennes gråa ögon mötte hans visste han att hans liv precis ändrats för alltid. Sedan började hon dansa…

Allt det där var bara ett par veckor bort, veckor som kändes som år där han satt bredvid Vana framför den sprakande elden. Hon hade tagit honom till en äng en bit utanför Berlin och han hade utan allt för mycket protester följt med henne och Ellika dit. Där hade dom, eller snarare mest Criss samlat ihop ris till ett bål som Vana efter några rituella handlingar som han inte förstod någonting av, tänt elden för att hälsa den ljusa tidens ankomst. Innan han träffat henne hade han inte ägnat det där med det övernaturliga speciellt mycket funderingar, bortsett från att försöka lämna tillbaka en och annan zombie-rulle i tid till videobutiken. Vana hade ändrat allt det där. De senaste veckorna hade han följt henne som en herrelös hundvalp som hittat en fast punkt i tillvaron. Han kunde bara inte slita sig från henne. Tidigare hade han inte trott på häxor, men när han kommit hem efter en dag i Vanas närvaro och låg i sin säng och såg upp mot taket i pojkrummet hos sina föräldrar och väntade på att sömnen skulle komma, kunde han inte låta bli att tänka att han blivit förhäxad. Natten efter han sett henne dansa första gången och hon dansat med honom hade han inte kunnat sova utan legat och undrat vad det var som nyss inträffat. Han hade undrat vad hon var för slags varelse och om hon överhuvudtaget varit mänsklig. Nu när han satt och kände värmen från elden jaga bort kylan från vårkvällen visste han att hon var en häxa. Ingen elak häxa som Pomperipossa eller så, utan en ganska vänlig häxa som accepterade hans närvaro. Han undrade ibland vad det var hon ville med honom och varför hon förhäxat honom. För att magi verkligen fanns tvivlade han inte ett ögonblick på. Han var fortfarande inte riktigt bekväm med det känslan när hon plötsligt tittade djupt i sin tekopp och det var som om luften omkring henne blivit elektrisk i ett par sekunder. Samtidigt kände han att kraften kom från henne och var en del av henne och det lugnade honom. Hon hade vid något tillfälle försökt förklara för honom vad det var hon gjorde men han hade inte riktigt hängt med i hennes förklaring utan hade om möjligt känt sig mer förvirrad än innan förklaringen. Han hade av ren nyfikenhet då frågat henne om hon inte visste någon annan som kunde berätta mer och hon hade efter ett tags tvekan sagt att det gjorde hon, men sedan försökt byta samtals ämne. När han inte velat släppa frågan hade hon nästan irriterat bett honom att sluta fråga eftersom det var bättre för honom att inte veta. När han vägrade släppa ämnet resulterade det i att hon blivit arg på honom och skrikit åt honom. Kontentan av grälet hade varit att hon inte längre ville ha honom i närheten eftersom livet hon levde av någon anledning var alldeles för farligt och att hon inte ville att han skulle komma till skada. Därefter hade hon gått sin väg och han hade inte sett till henne på ett par mycket långa och otroligt tomma dagar. När han sedan av en slump fått syn på henne igen på tunnelbanan, hade det varit i sällskap med en väninna som hette Ellika och som han innan tunnelbanefärden var slut förstått var hennes flickvän, ett faktum som både fick honom en aning hjärtekrossad, men samtidigt blev ytterligare en lockande del i engimat Vana.

Och nu satt han alltså där med de båda unga kvinnorna vid elden på en äng mitt ute i ingenstans. Varenda fiber av honom ekade fortfarande av kraften i ritualen Vana utfört och även om han inte hade en anig om vad det var hon hade gjort visste han instinktivt innebörden i den. Han sneglade försiktigt på de båda unga kvinnorna som satt och småpratade där vid elden och visste att han var förhäxad…