Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft
Kommentar: Vanas och Jacobs kärlek var starkare än döden, men inte starkare än livet. Förälskelsen gick över och grälen blev fler och varvat med rejäla doser svartsjuka förvandlades det som varit så vackert till något som bara gjorde ont. Så en kväll, på klubben "De Förlorades Kapell" träffade Vana Ellika.
Vana kunde inte glömma hennes ögon. Någonstans i misären och
mörkret och kylan fanns det ändå ett litet ljus. Och Vana kröp mot ljuset som
om hon vore någon som varit instängd i en mörk kall grotta och för första
gången under en ogripbar tidsrymd såg solens ljus sippra in i mörkret. Och
kraften bakom att ta sig till ljuset fick henne att instinktivt söka sig upp ur
mörkret, nu med ett mål i sikte i stället för att fortsätta att vilsen irra
allt längre in i bergets kalla labyrinter.
Ð Ñ
Lappen i hennes hand var skrynklig men åter utslätad tusen
gånger. Bläcket med vilket telefonnumret på den var skrivet hade bitvis lösts
upp och smetats ut över pappersbiten. Hon tvekade. Såg sig om. Ingen av de
andra var i närheten. Hon stirrade på den gröna telefonluren framför sig, drog
fingrarna över den och kände dess släta kyla mot sina fingerspetsar. Så tog
hon ett djupt andetag, lyfte av telefonluren och slog numret på lappen.
Ð Ñ
Hon jublade inombords när cafédörren bakom henne stängdes.
Ellika var så underbar. Vacker, rolig. Sensuell. Hon hade ett sätt som skiljde
sig så enormt från de andras. Ellika lyssnade på Vana när hon pratade, hon
skrattade tillsammans med Vana när någon av dem sagt något roligt. Ellika tog
till sig saker Vana sa och viftade inte bort hennes argument som dåraktiga
innan Vana hunnit tala till slut. Ellika hade ett speciellt sätt att le på.
Vana log när hon tänket på det. Ellika hade ett leende som gick hela vägen in i
Vanas frusna själ och värmde den. Ett leende som var skyggt, men ändå sensuellt,
ett leende som fick Vana att vilja kyssa de där mjuka läpparna. Tanken på
Ellikas läppar väckte även andra känslor i Vana, en längtan efter att åter
känna Ellika nära.
Ð Ñ
Åter lät hon sina läppar nudda Ellikas nacke där det mörka
håret lämnade den ljusa huden bar. Vanas läppar var svullna efter
eftermiddagens begivenheter och hennes själ ett stort leende, ett leende lika
varmt och ljust som kvällssolen i maj. Hon smekte åter ömt över Ellikas nakna
bröst och lyssnade på regnets smattrade mot fönstret i Ellikas rum. Ellika
rullade över på rygg och log sömnigt mot Vana, som inte kunde låta bli att
mjukt smeka hennes läppar med sina. Någonting i kyssen fick Vana att minnas
första kvällen de träffats. Minnet fick ett moln att segla in och täcka den sol
som nyss lyst i hennes hjärta.
Ellika log åter.
Vana var mycket allvarlig.
Ellika log stilla och började därefter smeka Vana på ett sätt och ställe som fick henne helt att tappa konceptet.
Ð Ñ
Vana undvek att se på honom när de vandrade ned mot S-banstationen
sida vid sida. Att se på honom gjorde allt för ont. Hon visste inte vari den
största smärtan låg. Om det var i hans sätt att skjuta henne ifrån sig då han
kallt svarat om han inte visste på frågan om han kunde förlåta det hon gjort
mot honom. Kanske var det saknaden av sin bäste vän som smärtade henne, där han
gick som en främling bredvid henne. Kanske var det hanns outsläckliga skönhet,
med drag som en ängels, en ängel som varit hennes men som försvunnit bort från
hennes böner. Kanske var det i alla minnen av hur hans kropp kändes mot hennes,
minnen av en känsla som hon kunde allt för väl. Han gick där så nära henne men
ändå så långt bort från henne. Fast det som gjorde mest ont var nog att han
inte älskade henne längre. Han hade gått vidare och besviken vänt sig bort från
henne. Hon hade varit en dåre som trott att hon kunnat räcka till för någon som
Jacob. Hur fåfängt hade det inte varit att lämna tiden då hon dyrkat varje steg
den hemlighetsfulle vackre mannen tog. Varit stolt och smickrad över att ha
fått ta del i hans riter och ceremonier. Hon borde ha stannat därvid och aldrig
inbillat sig att hon någonsin kunde uppfylla de mått som krävdes för att bli en
like till Jacob. Och nu hade hon förstört så väl den vänskap de haft som det
förtroende han visat henne då han tagit henne till sin. Nu var hon endast till
last för honom. Hon var som något blött och trasigt som tyngde ned honom,
fjättrade honom och hindrade honom från att vara lycklig. Någonstans inom henne
fanns ändå något svagt hopp om att någon gång kunna reparera och återta något
av den vänskap som en gång funnits mellan dem även om det bara var en spillra
av deras vänskap.
Ellika var annorlunda. Hon
accepterade Vana för den hon var. Vacker, passionerad, någon som inte fördömde
henne för mista felsteg. Ellika visade även Vana genom dörrar till ställen dit
hennes erotiska sinne ännu inte hittat. Hon visade Vana lekar där Vana inte
längre var den som hela tiden måste behaga utan där hon nu för första gången
fullt ut lärde sig att ge genom att ta. Lekar där Vana för första gången fick
smak för makt. Egen makt. Lekar med härskare och undersåte, lekar där Vana fick
utlopp för all den vrede och sorg som funnits gömd i henne, lekar där Vana fick
bestämma och ge order i stället för att som annars jämt bli kommenderad. Deras
älskog var sökande och passionerad. Ibland mjuk, len och gyllene som honung.
Ibland våldsamt passionerad, djurisk och uppslukande. Allt efter dagsform.
Ellika blev den väninna Vana saknat så länge. Ellika blev Vanas syster, väninna
och älskade...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar