Drömprinsen

Rollperson: Vana Meier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft

Kommentar: En sommarkväll för två år sedan satt jag och en väninna och drack punsch med is på hennes balkong. Vi kom fram till att vi ville spela ett stämningsfullt enkvällsscenario och frågade Ols, SL för Darkside Berlin om han hade några idéer. Det hade han och nu har vi vårt eget spår av kampanjen med helt andra rollpersoner. Så småningom kommer det säkert att dyka upp texter här om Simone Betke, en akutsjuksköterska som inte kunde vara mer olik Vana än hon är. Men Vana då? Hur gick det för henne? Just nu ligger hon på en vind, någonstans i Berlin och drömmer...

Drömprinsen

Vana har ju som vi tidigare kommit överens om inte knappt varit hemma de senaste två månaderna. Till Ellika och sina vänner har hon sagt att hon ägnat all vaken tid till Dansskolan och till att få igång Antikvariat Knut Ahnert ingen. Detta är helt sanningsenligt. Vad hon inte berättat är att hon tillbringat en hel del tid i det lilla rummet som tjänar som så väl pentry som vilorum för antikvariatets anställda sovandes. Sovandes och drömmandes. Herr Ahnert och Vanas bräckliga kusin har tolkat de mornar de hittat Vana sovandes på soffan i pentryt som plikttrogenhet. Att hon arbetat så hårt och så sent att hon utmattad fallit i sömn på sin arbetsplats. Och det var så det började. Efter en intensiv dag på dansskolan kom Vana en timme efter utsatt tid till antikvariatet. Skuldmedveten efter att ha kommit sent och det var mycket att göra på antikvariatet, stannade Vana kvar efter de andra gått hem och sorterade och katalogiserade böcker långt in på natten. Då hon efter en 20-timmars arbetsdag, tog en kort paus för att göra en kopp te, somnade hon på soffan i pentryt. Jag vet inte hur det kom sig att hon nådde drömmen trotts melodin som förgiftat hennes sinne och hindrat henne från att drömma. Kanske var det mäktigare magi än trumpetens som ledde henne tillbaks till drömmen, vad vet jag?

Vanna drömde. Hon stod utanför ett stort hotell med en grupp människor, främst kvinnor. De stod inte på framsidan av hotellet, utan vid en sidoingång som ledde till hotellets relax-avdelning. Förväntan låg i luften. De var alla där för att simma i hotellets vackra bassäng och koppla av i bubbelpooler och på massagebänkar. Folk småpratade. Vana insåg där hon stod, att människorna i folksamlingen alla var drömmare. Alla kring henne låg någonstans och sov och delade hennes dröm. Fast när hon stod där, insåg hon att det inte var hennes dröm de befann sig i. De var alla på en annan plats, en plats djupare in i Hod. Det skrämde henne inte. Att åter vara i drömmen var som att komma hem. Det var som att har kommit fram till en oas efter en ökenvandring och att äntligen få släcka sin törst.

Längre fram i kön uppstod rörelse. Hotellpersonal kom ut och började prata med de besökare som stod närmast dörrarna. Det verkade vara något fel på bassängen. Besvikna mummel hördes bland de väntande. Vana hörde två ur personalen prata med varandra. De verkade ha en lösning på gång och på deras ton kunder Vana förstå att lösningen var kontroversiell. Hon fick uppfattningen att några av hotellets lyxsviter hade bubbelpooler och att några av de väntande kunde få låna dessa. Hotellpersonalen började med hjälp av listor välja ut de som skulle få komma in. Några av de väntande gav upp och begav sig hemåt. Hotellpersonalen var inte drömmande. De hörde till panoramat och var en del av hotellet. En av dem såg upp, såg Vana, läste på sin lista, pekade på Vana och sa till en kollega, ”Hon där, hon passar” och så var Vana utvald.

Vana stod i en exklusiv svit på översta våningen på hotellet. Utanför de stora panoramafönstren gick solen ned. Hon kände sig lite nervös, som en inkräktade, som om hon inte borde vara där hon var. Hon fokuserade, koncentrerade sig och hennes ben och klövar blev till släta ben och nakna fötter. Anklarna smyckades av tunga fotkedjor, i vilka klockor var fästa. De rasslande här hon gick. Hon var inte ensam i sviten. Förutom de två i hotellpersonalen, fanns det även en man i rummet. Han var äldre än hon, kanske strax över trettio. Han var klädd i en mörk kostym som såg dyr ut. Det mörka håret var välklippt i en frisyr som klädde honom. Händerna var välskötta. Hans ögon var intelligenta och med något förväntansfullt i dem. När han rörde sig gjorde han det mjukt och välkontrollerat. Vana fann honom vacker. Och hon var helt säker på att han, till skillnad från hotellpersonalen också var en drömmare, någonstans låg den som såg på henne genom de kastanjebruna ögonen och sov och drömde om henne. Hon undrade om han insåg att hon gjorde det samma.

”Du vet reglerna.”sa en av de båda från hotellet till mannen. ”Du betalar för att vi skall hitta någon helt i din smak. Det har vi gjort.” Hon gestikulerade mot Vana. ”Ni båda har den här natten tillsammans. Ni får inte fråga efter varandras namn. När natten är slut kommer ni aldrig mer att ha kontakt. Ni får inte nämna att den här natten funnits eller försöka nå varandra efteråt. Efteråt kommer det här bra att vara en dröm. Nu börjar er natt tillsammans.” Därmed lämnade de båda ur hotellpersonalen rummet. Vana fick känslan av att det var oerhört viktigt att reglerna hon fått verkligen följdes, det hade funnits ett outtalat hot i tonläget reglerna förmedlats på.

När de lämnats ensamma tog mannen initiativet. Han agerade om han var van att bestämma, som han var någon med makt. Det var som om han hade ett arrogant skal utanpå sitt jag som en hård yta utanpå det som var han, en yta som tjänade som rustning åt någon som var van att vinna strider.

Mycket snart stod det klart vad det var de lämnats ensamma för att göra. Och mycket snart var det inte mannen som längre hade initiativet. Vana menade egentligen inte att vara framfusig eller påstridig, men då det gäller sex har hon ju som bekant en tendens att bli ivrig och glömmer då gärna bort vad som passar sig och inte. Och nu var det inte fråga bara om sex, utan om sex i drömmen med en man som när han väl kommit ut sin kostym visade sig vara lika vacker som han tidigare verkat och som när han väl funnits sig i den ovana situationen där någon annan har initiativet, lät sig njuta tillfullo. När natten närmade sig sitt slut och de låg i varandras armar hade Vana tagit sig förbi hans murar. Ingenting av det skyddande, arroganta skalet fanns kvar. Hans själ var vidöppen, oskyddad, varm och lycklig för henne och han såg på henne med förundran som om hon var någonting han inte vetat kunde existera, men uppenbarligen gjorde det. I drömmen stod tiden stilla i ett gyllene ögonblick.

När Vana vaknade, stel efter en natt på soffan i antikvariatet, ville drömmen inte riktigt släppa greppet om henne. En del av henne kunde fortfarande känna hans händer mot hennes hud under hela dagen som följde. Det var som om det inte alls hänt i drömmen och Vana funderade på om det berodde på att hon mött en annan drömmare och inte bara drömvarelser. Drömmen lockade och då de andra på antikvariatet nästkommande kväll gick hem, dröjde Vana sig kvar. Hon arbetade ytterligare någon timme, innan hon på nytt kurade ihop sig på soffan i pentryt och så följde hon spåret som gårdagens natt lämnat, tillbaka till drömmen.

Vana stod på en gata. Det var höst och träden längs gatan skiftade i vackra färger mot den grå himlen. Människor i tjocka ytterkläder skyndade förbi. Någon stötte till henne och pressade en bit gult papper i hennes hand. Hon drog sig undan, till en mer avskild plats och vecklade ut pappret. Det var rivet ur en anteckningsbok och över den gula sidan var det linjerat med blåa linjer.  På pappret fanns ett dåligt kodat meddelande, skrivet för hand, i vilket han bröt de förhållningsregler de fått i drömmen natten innan. Han ville träffa henne igen. Han lät nästan desperat i tonen. Vana blev både nöjd och skräckslagen. Hon dolde pappret genom att låta det bli en gul fjäril där tecknen på det flöt ut till abstrakta mönster på dess vingar. Sedan lät hon fjärilen flyga bort bland de färgsprakade höstblommorna. Varenda varningsklocka hos henne ringde om faran att söka efter honom och varenda fiber i henne ville känna hans händer mot sig hud igen.

Så förflöt veckorna. Varje dag arbetade Vana först på dansskolan, sedan på antikvariatet. Många av kvällarna tillbringade hon sovandes på soffan i pentryt. Fjärde helgen efter hon haft den första drömmen hittade hon honom igen. Hon lyckades hitta in i en dröm som var hans och natten blev minst lika öm som den första. De kommande nätterna gjorde de saker med varandra som bara drömsex gör möjligt. För varje natt blev hennes älskare i drömmen allt mer fäst vid henne, allt mer besatt av att få träffa henne igen. Och en kort period drömde hon mer än hon var vaken. Det är möjligt att hon även använde örter och mer illegala ”sinnesvidgande” preparat för att drömma bättre.

Vana besökte Bücher und Esoterika och köpte böcker om drömmar. I en av dem hittade hon berättelser om maror. Det fick henne att fundera på vad det var hon egentligen gjorde med en person som någonstans där ute, på en plats i verkligenheten, låg natt efter natt och drömde om henne. Den senaste natten hade hon också haft en känsla av att vara iakttagen av att någon var henne på spåren med att göra något förbjudet. De följande nätterna sov hon hemma i sin egen säng, hos Ellika. Hon sökte sig inte medvetet tillbaka till sin drömälskares panorama. Hon drömde vanligt och höll sig hemma i sin egen dröm. Hon bestämde sig för att det var dags att komma hem igen och bjöd följande dag in sina vänner till lunch.