Rollperson: Vana Maier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's
WitchCraft
Kommentar: Någon annan gång skall jag
skriva någon form av introduktion till Darkside Berlin, en kampanj som startade
sommaren 2000 och som i dag, tretton år senare spelas i tre förgreningar,en
i Lilla Harrie, en i Södra Sandby och en i Göteborg. Vana tillhör också en
av mina favoritrollpersoner genom tiderna. Texten nedan är från ett av
kampanjens första år. Den kom till vid ett spelmöte där jag för första gången
råkade ut för att min rollperson hamnade i en sexuell situation. Jag som
spelare blev oerhört generad (det var ett par år innan Svartalver, där det ju
inte fanns så många skrupler på något plan) och arg på min egen reaktion, gick
jag hem och skrev texten nedan.
Vanas älskade,
Jacob har blivit nedstucken på öppen gata av en gemensam vän, (Josef) till de
båda. Förtvivlad överväger Vana att ta sitt liv för att följa sin make i döden.
Jacob, vars kärlek till Vana är starkare än döden, håller sig kvar på vår sida
slöjan och kommer till henne i en dröm för att förmå henne fortsätta leva.
O ew’ge Nacht!
Wann wirst du
Schwinden? Wann
wird das Licht
mein Auge finden?
Bald, bald,
Jüngling, oder nie!
Bald, bald, oder
nie? Ihr
Unsichtbaren,
saget mir, lebt denn
Pamina noch!
Pamina, Pamina,
Pamina lebet noch!
(Schikander/Mozart, Die Zauberflöte“)
Ljudet av porlande vatten. Ljuset genom lövverket i träden
som silar ned och ger ett varmt grönt skimmer. Doften av fuktig jord. Doften
av rinnande vatten. Hon känner sig lugn. Som om någon lagt en kall kompress
över något som borde göra ont. Ovanför i lövverket hör hon en fågel sjunga.
Sången påminner om en koltrasts. Hon sätter sig upp. Ån längre bort bildar en
liten damm där vattnet tar sin väg över ett vattenfall innan det når dammen.
Hon reser sig, borstar några löv från ytterkjolen och går fram till dammens
grunda kant. Hon sätter sig på huk, tar en handfull av det klara svarta vattnet
och för till sitt ansikte. Vattnet är svalt men inte obehagligt. Hon har en
känsla av att något saknas, att något någonstans borde smärta, men förlorar
känslan. Hon känner hans närhet. Sedan ser hon has spegelbild i det klara
vattnet. Hon fylls av en outsläcklig glädje. En total lycka av att han är där
hos henne. Inte för att hon vet var han annars skulle vara, men... Hon ser sig
om. Han är där. Där hos henne. Så vacker. Hon reser sig, går, nej nästan flyger
upp och in i hans famn. Outsäglig glädje. Han bröst mot hennes, hennes läppar
mot hans, has doft i hennes näsa. Det korpsvarta håret genom hennes fingrar,
hans händers beröring. Känslan av hans varma hud, en känsla som hon inte
trodde... trodde vadå? Han är här hos henne. Det är det enda. Det enda som
betyder något. Något någonsin.
Hon lösgör sig försiktigt ur hans famn. Hon tar hans hand.
Hon drar sin nästipp över hans handflata. Drar in hans doft. Låter sina läppar
smeka handens mitt för att sedan vandra över insidan av hans fingrar. Låter
sedan spetsen av sin tunga söka sig vägen över hans hand. Bara för att känna
den salta smaken av hans hud. Hans röst som viskar i hennes öra, hans röst som
talar om att han älskar henne. Glädje. Värme. Vattnets porlande. Hon ser på
honom. Det finns något som hon drömt om att göra länge. Som hon försökt göra en
gång tidigare. Som inte alls blev som hon tänkt. Någonstans i hennes sinne
dyker det upp ett då. Ett regnigt då. Ett då som inte är gällande här och nu.
För nu är allt som räknas. Nu är det som är på riktigt. Minnen är alltid
drömmar. Hon tar ett steg tillbaka och ler mot honom, vänder honom sedan ryggen
och drar av sig blusen. Låter därefter kjolarna falla till marken. Hon känner
hans blick längs sin nakna hud, från nacken som blottats då hon lutat huvudet
framåt för att dra av sig kjolarna, längs hennes ryggrad, ned till det ställe
där korsryggen går över i hennes ända, det ställe som markeras av två små
gropar. Hon ler lite då hon hör hur han nästan omärkligt drar efter andan. Så
går hon försiktigt ut i vattnet. Det är svalt men inte isande. Hon njuter av
den nästan sidenlikanade känslan. Så försvinner hon ned under vattenytan.
Tystnad och bara vattenfallets dova ljud under vattnet. Knappt en krusning syns
över dammens spegel. Stillheten bryts bara av en ensam fågels sång. Så går hon
åter upp till ytan och bryter försiktigt dammens spegel. Hon ser honom där på
strandkanten. Han har lutat sig mot en sten och ett litet leende leker över
hans läppar.
– Kom i. Det är jätte skönt.
Han tvekar. Hon ler. Hon minns hans ovilja att bada.
‒ Jo kom i. Det är inte kallt. Jag lovar!
Hon ler och känner hur mycket hon älskar honom. Hon låter
sig flyta upp till ytan och glider ett ögonblick på rygg. Tveksamt klär han av
sig. Hon skrattar till åt hans grimaser då han börjar gå ut i vattnet. Han är
överjordiskt vacker. Den ljusa hyn som speglas mot dammens svarta vatten.
Ansiktets rena drag som inramas av det långa svarta håret. De mörka ögonen. Som
en förtrollande främling hämtad ur en saga, förutom att han är ingen främling,
han är hennes Jacob, hennes make, den hon har kär och som hon kommer att älska
livet ut. Hon ler åt hur blind hon varit åt sin kärlek så länge. Hela tiden
nere på Stället som hon i underdånig beundran dyrkat honom, något som hon inte
vågat erkänna för någon allra mist sig själv. Inte ens den där natten då hon
sörjde en väns död och för första gången hamnade i hans famn. Eller han i
hennes. Eller hur det nu var. Det spelar ingen roll. Nu är hon hans och han är
hennes. Livet ut. Och lever gör hon. Livet sjunger i hennes ådror och strömmar
igenom henne i takt med varje pulsslag.
Nu är han nästan ute hos henne. Han tvekar när han känner
hur dammen snabbt blir djupare. Hon ler mot honom och försvinner åter ned under
vattenytan. Hon simmar mot de ljusa punkterna som är hans ben och glider så
upp längs honom, mot hans hud. Hon slår
ramarna runt hans hals och de långa vita benen kring hans höfter. Han ler och hon blir lite förvånad när han inte vacklar till
lite för hennes tyngd, något som hon på något sätt räknat med. Hon låter sina
läppar försiktigt nudda hans, som i en smekning mer än i en kyss. Hon njuter av
att känna hur len hans mun känns mot hennes. Hon drar näsan längs hans hals och
låter sina läppar följa det tindrande spåret som hennes nästipp lämnat mot hans
vita hud. Sina svala fingrar låter hon löpa genom hans nackes lena hår. Hon
låser benen hårdare kring hans höfter och trycker sitt underliv mot honom. Hon
känner hur hans fingrar smeker henne ner för ryggen. Hon ser honom djupt in i
ögonen. In i sin älskades ögon. Mörka ögon som får hennes hjärta att sjunga.
Hon känner en glöd spridas genom sin kropp då det hon ser i hans ögon tänder en
gnista till något som i tårar torkat ut och som nu fattar eld. Hon kysser honom
åter och känner hur hans hand söker sig vägen ned över hennes lena höft, över
hennes ända och baksidan av hennes lår. Hans beröring får blodet i hennes ådror
att börja koka. Hon känner hur han reser sig mot henne. Han ser åtrån i hennes
ögon. Hon kysser honom igen och glider en liten bit längre ned längs hans
kropp, så långt ned att hon känner honom hård mot sitt kön. Någonstans inombords
ler hon i förnöjelse över segern att inte ens vattnets kyla hindrat hans åtrå.
Hon kysser honom åter och låter sina läppar vandra ned för hans bröst, låter
sin tunga löpa över hans bröstvårtor, slickar, äter sig med mot hans mage. Hon
vill inte vänta längre. Hon vill ha honom. Hon vill känna honom djupt inom sig.
Blodet i hennes ådror kokar. Han ler åt hennes otålighet. Han lutar henne lätt
tillbaka från sig och kysser hennes hals, hennes skuldra och hennes bröst.
Hennes toppade bröstvårtor mellan hans läppar och mot hans tunga. Han låter
henne föra sitt kön över hans, men hindrar henne från att glida ned över honom,
från att stilla sin hunger genom att få honom i sig. Hon kysser åter hans hals.
Hennes mun vandrar upp mot hans öra. Han känner hennes tänder i sin örsnibb och
hör hennes snabba andhämtning, hör hennes röst kvävt viska,
‒Åh snälla...jag ber dig...snälla...snälla...
Och känner sedan hur hon åter otåligt pressar sig ned mot
honom. Han ler och djupt in i hennes ögon, ögon på gränsen till desperation,
bedjande ögon, ögon till bredden fyllda med åtrå. Han kysser henne varsamt och
glider därefter in i henne. Hon sluter ögonen och han ser hennes läppar särade.
Hennes mun, rosenröd, låter ett svagt gny av ren njutning slippa ut. Hon öppnar
åter ögonen och ser på honom. Han känner hur hon sluter sig om honom, fuktig,
villig, len, varm. Varmare än det omgivande vattnet. Så börjar hon försiktigt
röra sig mot honom. Hennes kropp spänns mot hans. Han drar henne närmare intill
sig och tar henne i sin famn. Hon blir åter lite förvånad över hans styrka.
Hans styrka stärker hennes åtrå. Han bär upp henne ur vattnet, bort mot en
stor, flat stenhäll i vattenbrynet. Han lägger försiktigt ned henne på
stenhällen. Hon är otroligt vacker. Den ljusa hyn mot den mörka stenhällen. De
fasta unga brösten som knoppas av kyla och åtrå. Den platta men markerade magen
som hävs av hennes andhämtning. Den svarta skarpa tatueringen av en snökristall
kring hennes navel. Det långa mörka håret över stenhällen. De vackra fötterna
vars hälar stöttats mot stenhällens kant. De långa vita välformade benen, särade
framför honom. Det mörklockiga venusberget. Hennes kön, blottat för honom,
rosa, svullet och glittrande. Åtrån i hennes ögon, gråa som havet en stormig
vinterdag.
Stenhällen är i precis lagom höjd för honom. Han kysser
hennes vita mage. Låter sina läppar vandra ned längs hennes lena hud ned mot
hennes ena ljumske. Han fortsätter därefter ned för att smaka hennes kön.
Försiktigt kysser han henne. Hon skälver till och suckar av njutning. Då hans
tunga rör henne går hon upp i båge och kväver ett skrik. Han äter, njuter av
henne och hon gnyr tyst varje gång hans tunga stryker över hennes kön. Han är
som en stor katt, som en panter som fällt sitt byte och nu slickar blodet av
det innan han skall sätta tänderna i dess kött. Ett tag i taget lapar han och
varje tag blir allt outhärdligare. Hon skriker snart rakt ut. Åtrån är för
stark. Hon kan inte vara tyst. Ändå stannar han då hon nått gränsen, gränsen
till förlossning från den tortyr han utsätter henne för. Han slutar. Tar ett
steg bakåt. Ler. Ler åt hennes desperation. Hennes slutna ögon som sakta
öppnas. Som avspeglar någonting på gränsen till vansinne. Njuter av synen av
sin hustru. Hon som är hans, bara hans. Så lägrar han henne åter. Hon dar hårt
efter andan då hon känner honom i sig. Då hon känner sig genomborras av honom.
Då hon känner hans hud mot sin. Hans höfter som rör sig mot hennes. Hans ögon
som når hennes själ. Hans mandom som tränger lika djupt in i hennes själ som i
hennes kött. I varje rörelse är de ett. Ett kött. En själ. Hon tar honom till
sin trädgård. Den dit mycket få har
fått komma. Den som hon vill dela med honom. Han känner sig förtäras på ett
sätt han aldrig tidigare varit med om. Han känner hennes sorg, hennes glädje,
hennes upphetsning, hennes njutning. Allt finns där. Där i det att hon
omsluter honom helt. De når höjdpunkten samtidigt...
Så ligger hon där i gräset bredvid honom. Håret har torkat
och han trasslar ut lite gräs hur hennes lockar. Han hör pinglandet av
bjällrorna kring hennes klövar. Hon känner total lycka och frid i hans närhet.
Njuter av hans doft, av hans röst av hans jag. Hon rullar över på mage och
kysser honom. Han låter handen stryka över pälsen på hennes ben. Den känns lite
sträv men varken konstig eller obehaglig. Helt naturlig faktiskt. Hon är hans
hustru. Hon är med honom nu och är lycklig. Det är allt som räknas...
Härefter följer ytterligare en sekvens i drömmen med
erotiska inslag, men eftersom jag inte har några sexuella preferenser
beträffande getter och är på tok för konservativ för att vilja skaffa mig
sådana så överlåtes nästkommande scen åt läsarens egen fantasi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar